måndag, maj 02, 2011

Orden som varit på semester och den diffusa stressen de beskriver

Orden har nog varit på semester, bloggen har gapat tom medan livet fyllts av rutiner och aktivitet. Eller så har hjärnan varit efter medan jag hittat delar av mig själv igen, en helt ny Esther. Det är så mycket lättare att skriva om destruktivitet än effektivitet. Och tiden springer iväg helt utan hjälp av tidsfördriv. Måste lära mig att bli mer medvetet närvarande för att inte tappa greppet om livet sådär igen. Men tusen olika stimuli pockar på min uppmärksamhet ända tills jag utmattad lägger mig i sängen kl 23 och somnar med kläderna på. Farligt mycket allt eller inget. Har i alla fall stannat upp länge nog nu för att finna orden att formulera det, med en olustig känsla som resultat. Distraktion eller bara rent undvikande? Oavsett vilket finns det i ord nu och kan därför bekämpas. Borde börja fylla kollegieblock med tankar som jag gjorde förr. Se allt abstrakt ta materiell form, åtminstone metaforiskt och bra mycket fortare än med detta sporadiska mobilbloggeri. Ska komma ihåg att andas denna vecka tror jag också.

lördag, mars 12, 2011

Rambling much needed

Mobilblogg mitt i natten.

Klockan är 04:39 en fredagsnatt och jag lyckas inte riktigt somna trots det traditionella alkoholintaget på bärseback. Jag behöver i regel inte lika mycket längre för att däcka eller må allmänt dåligt nu vilket både är ett framsteg och en ordentlig omställning. Vad gör man med timmarna emellan? Livet liksom rusar fram på ett sätt jag bara lyckas observera i stunder som denna. Min lägenhet ligger 50 meter åt norr härifrån men jag ligger här på en tunn madrass i Marcus vardagsrum där jag ska försöka sova. Istället blir det en mastodontmobilblogg till batteriet tar slut på telefonon. Allt vill ut. Grublerier, misstag, snesteg jag fortfarande inte själv förstår mig på. Det går inte att förändras över en natt men nätterna fortsätter komma och det är dags att summera mina gamla sätt för att göra plats för det nya. Snart.

Enasmhet skrämmer mig extra mycket sedan inbrottsförsöket i min lägenhet. Löjligt egentligen. Inte min rädsla, utan mer att någon faktiskt trodde jag hade något av värde att stjäla. Borde spika upp pappret från kronofogden på fönstret de försökte bryta upp. "Vi bedömer att Esther inte äger något att värde att indriva som betalning för skulden." Dessutom gick visst inte fönstret att öppna, från insidan ens, så de skulle ändå varit tvungna att slå sönder rutan, vilket jag tror (och hoppas) de är för fega för. Och i värsta fall vaknar jag av smällen. Ändå ligger jag som sagt på min väns vardagsrumsgolv och känner mig tillfälligt tillfreds med det mesta denna kväll.

Det är mycket som förändras nu. Förutom min ständiga utveckling i DBTn händer andra saker omkring mig. Nya vänskapen knyts och gamla förstärks. Vissa faller bort ganska naturligt. Mitt intensiva arbete med mig själv börjar äntligen märkas utåt. Jag får kommentarer om hur förändrad jag är och inser plötsligt sanningen i det, som något sorts uppvaknande jag inte vågar tro på fullt ut än. Kan jag lita på mig själv snart? Kanske.

Det var inte länge sedan jag gömde mig från mina plågoandar under soffan i studentlägenheten när allt var panik, för att sedan somna djupt där under för första gången på flera dygn och bli hittad av han som höll mig vid liv den tiden, Gustav. Det var det
närmsta jag kom trygghet då. Tanken slår mig oftare och oftare ju friskare jag blir. Tanken på hur fan du stod ut att lära känna mig i det skicket snurrar fortfarande med centrifugalkraft runt i mitt överanalysetande huvud.

Allt är på en ny nivå nu men jag minns kärleken som till och med kunde se bortom psykoserna. De hemska nätterna, dagarna, något annat agerade genom min kropp. Talade självklara sanningar ingen begrep sig på men jag var mest vilsen av alla och ni borde fått mig arresterad på den där båten innan jag tilläts släppa lös för många beteenden jag aldrig reparerade. Jag var sjuk, borde körts till sjukhus men jag förstår dem lite bättre nu och förvånas ständigt över hur länge de ändå orkade bry sig utan resultat från min sida. En sjukt förvirrad tid då jag aldrig litade på någon, särskilt inte på mig själv. Den misstänksamheten och tvångsmässiga rädslan är inget jag önskar ens på de få som förtjänar det. Ser tillbaka på mig själv med både avsmak, extrem skam och acceptans. Det är en erfarenhet jag på inga sätt ångrar men fruktar i efterhand desto mer.

Min verklighet har gjort en 180 nu, tillslut. Det var snart ett halvår sedan jag sist tog en överdos av mina sömntabletter, om så inte för att dö så i alla fall för att få sova bort det värsta i en sjukhussäng. Nu tar jag inte ens skiten för att sova. Cause the drugs dont work, hey just make you worse, och jag ryser när jag minns hur jag en gång var. Beroendecentrum förvånas och säger att det är ju inte samma tjej längre! Så jag är en nyfödd människa som letar tillhörighet i mer konstruktiva kretsar.

Nu kom Valerija in i rummet och bröt av mina tankar med berättelser om seriestrips som hållit henne vaken. Umgänget uppskattas när vi skrattar tillsammans åt serierna som ännu inte blivit illustrerade. Nästan så jag ser dem i huvudet ändå. Bara ord so far och lika klockrent ändå. Det är dags att resa sig från den tunna madrassen och vandra den korta biten hem till mig med sällskap av min mitt-i-natten-som-snart-blir-morgon-vän.

Gryningen hälsar oss välkommen när vi stiger utanför dörren. Orden flyger fram och tillbaka i fullständig förståelse. Våra komplicerade liv är i grunden ganska simpla men vi vänder på allting fram och tillbaka ett tag. Avslutar varsin cigg utanför min trappuppgång, sen upp och hälsa på mina söta kattungar också medan diskussionerna fortsätter. Vi borde träffas utan andra lite oftare, konstaterar jag. Men nu är det sent, en lyckad kväll särskilt på slutet, men tid för henne att gå tillbaka till lägenheten där Marcus hela tiden sovit tungt. Vi är trötta men utformar ändå kreativa planer för nästa dag.

Ensam i lägenheten nu som inte alls känns lika hotfull. Mest stökig men det har vi redan planer att göra något åt. Planer som förhoppningsvis gäller imorgon också (idag?). Rensa ut, organisera, gå med nostalgiska men onödiga saker till det förrådet jag snart borde kolla upp vart det ligger. Har ändå haft det sedan jag flyttade hit förra sommaren. Vi skulle kunna prata hela natten, eller det lilla som återstår av den, men vi tar farväl och jag lämnas ensam med en ovanligt stark vilja att ta tag i kaoset. Kanske till och med kan bli kul om man gör det med vänner som ställer upp.

Har tusen mer tankar, känslor och insikter men ska bespara allmänheten det. And remember- dont believe
 everything you read on the Internet.

 Min fina katt -->

måndag, februari 14, 2011

Känsloparasit eller projektioner

Ibland flyter orden bara omkring i mitt huvud, redo att bli formulerade. De vill beskriva allt jag tar in, kanske därför jag stängde av känselspröten och gömde mig bakom kemikalier. För det är så förbannat mycket obeskrivbar poesi överallt. Så mycket skönhet, hur kliché det än låter.

Det är då stressen kommer, för jag kan inte bara låta det vara och sen försvinna. Slösas på mig som enda åskådare. Jag vill fånga varenda liten känsla och nyans och dela med mig till alla. Känner alla så eller är det bara jag som inte lyckas känna mening i en känsla om jag inte kan låta andra uppleva den? Strävar alltid efter den där känslosymbiosen där jag tillslut kan slappna av för jag vet att stunden inte är förgäves när någon annan känner som jag gör. Validerad kanske. Alla hjärtans dag idag ja och jag känner bara den här tomheten igen som förhoppningsvis snart förbyts mot vilken känsla som helst nästa person delar med mig.

onsdag, januari 26, 2011

Busstankar/Mobilskriverier

Landsbygdens totalmörker väcker en saknad hos mig. En längtan tillbaka till en enklare tid när bussar som den här vaggade mig till sömns varje dag. Jag tittade på mina gamla slutbetyg från gymnasiet igår och alla mvg och vg som pappret kryllar av fick mig att minnas den jag var innan. Innan vad vet jag inte riktigt. Innan jag rasade? Innan jag nådde min fulla mognadsgrad och började sträva bakåt? Innan livet blev för tunt och ytligt för mina abstrakta tankar? Innan mina gener fick löpa fritt?

Men jag kände mig alltid som en bedragare, en kameleont som fulländat sitt försvar. Kände mig utanför sådär som jag fortfarande gör. Men istället för att genuint vilja vara en del av det alla andra verkar nöja sig med har jag stegvis börjat delta med bittert förakt. Kanske avund. Jag spelar med men gör satir av situationen för jag längtar efter något mer.

Jag fastnar så fasligt fort för vad som helst som ger mig känslan av meningsfullhet, om så bara för en stund. Så farligt fort och våldsamt. Jag försöker alltid pusha på gränserna åt alla håll, som att skriva ett sånt här inlägg från mobilen när jag sitter på den där bussen i vintermörkret som faktiskt gav mig tid att tänka. Den ger mig inget val.

söndag, januari 09, 2011

The big empty

Söndagsdepression eller för mycket tid att tänka har satt igång den där tomma, instängda känslan igen. Jag lyssnar på Loke från min nya telefon för allt jag hade på min laptop är borta. I fredags natt kraschade datorn och har nu ersatts med ett nytt operativsystem. Borta är opublicerade texter och min samling av underhållning/distraktion. För mig blir det någon slags metafor för hur skört allt är, hur lätt förlorade saker jag bryr mig om är. Så jag sitter i soffan med två sovande kattungar bredvid mig som fyller en del av tomrummet, och resten fyller jag med den sista skvätten vin någon lämnat i kylskåpet efter fredagens fest. Ler åt de små tassarna som rycker till ibland men gråter av någon oförklarlig anledning ändå. Det är snart ett år sedan mitt liv fick en plötslig vändning och kanske är det något i mig som känner av den förlusten fortfarande. Tiden verkar mer förtjust i att rusa förbi än att läka några sår. Snart är maplestory i alla fall nedladdat igen och jag flyr in i den digitala världen där jag kan döda alla monster som jagar mig. Det kallas distraktion och det är vad jag kan bäst.

tisdag, december 28, 2010

Min julklapp till mig själv: bli frisk tillslut, i alla fall fysiskt

Fingrar på kuverten i brevlådan men förmår mig inte ta med dem upp till lägenheten. Har redan fått ett samtal från kronofogden idag och är väl medveten om att försörjningsstödspapperna borde lämnats in förra veckan för att ens kunna ha en chans att vara lösningen på mitt kaos. Det jullov jag unnat mig själv i år bestod av intensivt förträngande av de återkommande, påträngande, irriterande problem det innebär att ta ansvar för sitt eget liv och samtidigt försöka inbilla andra att jag finns kvar och går att lita på. Att jag kanske kan lära mig ställa upp, hålla löften, höra av mig och finnas till fast jag inte orkar finnas. I slutet känner jag mig alltid otillräcklig utan möjlighet att förklara varför. Det är svårt att förklara hur jag kan vilja bara sova bort hela vintern, blunda och försvinna, för att sedan i en handvändning låt mig lockas med på ännu en kväll fylld med alkohol, skatt och umgänge.

Jag flyr tills jag utmattad inser konsekvenserna. Förnekat min kropps signaler till fördel för min hjärnas tillfälliga nöje för länge och nu hostar jag okontrollerat även om dagarna. Allt detta utan att för den delen någonsin lyckas stanna upp på riktigt. Show must go on. Att vara här och nu, även fast jag redan mentalt är inne på den kommande veckan, känns fysikt omöjligt. Kemiskt möjligt, förvisso, men det är fusk.

Så mycket planer som aldrig blir av. Gör jag inte saker för att känna mig i alla fall lite kompetent varje dag gör jag desto mer för att undvika skammen, skulden, det tunga ansvaret ett medvetande innebär. Fick i alla fall motivation nog att ringa upp vårdcentralen i morse efter att blivit väckt av mina egna lungors panikaktiga spasmer hela natten. Gårdagen gick från uppvaknande i förvirring till, tillslut, lite lugn och trygghet.
Det gav mig kanske tid att ladda om, sakta ner, känna efter. Så idag har jag altså hunnit med ett besök på vårdcentralen där jag för en gångs skull blev så väl bemött att jag nästan blev rörd. Antog att läkaren inte läst min journal som består av diverse beskrivningar av mig som ett passivaggressivt, oberäkneligt psykfall. Kanske med rätt. En biografi som endast handlar om de värsta stunderna. Men den här läkaren tog emot mig som om jag varit vem som helst. Besöket gav mig både hopp och recept på medicin som gick på hälften av pengarna jag fått i julklapp. Kanske ska satsa helhjärtat på att må lite bättre fysiskt nu då, kan se det som min julklapp.

måndag, december 20, 2010

En helg för något år sedan, eller mer

 Kände att det var dags att avslöja hur mitt liv såg ut förra sommaren, så här är en text jag skrev då:

Alla som vill kan ta för sig av mig, ge mig ett värde och bjud bara lite över så kan aldrig ett nej vara rättfärdigat från min sida. Förvirring klär mig ungefär lika bra som den stukade handleden och spruckna underläppen jag vaknar med idag. Morgonljus som blir eftermiddagsljus och jag vill aldrig inse att snart är det dags att komma ifatt tankarna igen. Oundvikligt slutar det tillsist med bara de mest tragiska figurerna kvar. Ömsom speedade, ömsom däckade, skrikande, viskande, skrattande, gråtande, knullande, skärande, hatande, kärleksfulla, lömska jävla spillror som utåt sett inte skulle tas för annat än en i mängden.

En till. Sen hemväg, omväg, nutid med spaghettiben, i alldeles för höga klackar. Gradvis känner jag andetagen bli mer ansträngda för varje gång jag tvingar mig upp från asfalten jag bara störtar ner i hela tiden. Död mobil i väskan, döda ansikten omkring mig med fördömande blickar sådär kl 16 en lördagseftermiddag. Grus i såren, söndertrasad i alla meningar och så totalt jävla ensam trots alla som bryr sig i efterhand. Just då var jag ensam. Självvalt ensam, självförvållat ensam och självömkande. Ärligt vet jag inte hur lång tid det tog innan jag ramlade över en vän och rakt ner i hans säng fast jag själv bor i huset bredvid.

Jag behöver lämna över ansvaret till andra men jag gör det inte på riktigt innan kroppen totalt hindrar mig från något som helst tänkande eller agerande. Skönt. Ompysslad och oförmögen till annat än att låta allt försvinna för en stund. Det är vila för mig. Jag i hans säng och han ringandes samtal, tvättar av mitt blodiga ansikte, fixar suggrör så jag får i mig vatten, sätter ett bamseplåster på min arm, tar dit ännu en fin, oförstörd människa som bryr sig. Låter mig däcka utan att be om ursäkt. Låter mig strunta i att jag behöver sån misär för att äntligen kunna känna lugnet i mig själv. Tack. Det var i helhet en relativt normal helg med relativt mycket dramatik och kanske något mer bestående men än vanligtvis, fysiskt. Psykiskt är jag lika nedbruten som vanligt.

måndag, december 13, 2010

Sammandrag från mitt skrivblock ungefär

Läser igenom mina gamla texter och ser återkommande teman; tillfällig trygghet och utanförskap. Gränser som ständigt trampas sönder av de som tror de kan rädda mig. De koloniserar landet Esther men överraskas av det faktum att jag krigar inrikes mest. Jag vill skriva något som inte kan misstolkas eller förväxlas med fiktionen i min hjärna för jag skriver brutalt när jag är arg. Men den "jag" som existerar nu är en flicka jag ser utifrån. Hon ser bekymrad ut, med tårar som envisas med att bara vara en glansig hinna över ögonen. Oregelbundna andetag fyller lungorna med rök. Längtar efter att den här världen jag ofta upplever fragmenterad ska bytas mot en med mer sammanhang. En värld där alkoholen bara spelar en biroll i den trygga känslan av oberoende och närhet på samma gång. Jag saknar min alldeles för enkla lösning på meningen med livet. Ihåliga skratt med bihålorna sönderfrätta. Allt jag trodde mig behöva för överlevnad under en lång psykos. Jag saknar det som man saknar hur julafton kändes när man var barn. En magisk känsla man vuxit ifrån men ändå alltid jämför verkligheten med. Sån dissonans. Men jag lever i verkligheten nu och där finns det inte plats för den känslan jag minns för tydligt för mitt eget bästa. Den sortens symbios skulle förtära mig i nuläget.

Trots papper fulla med relationsfärdigheter finner jag mig ändå i den här situationen där jag sträcker mig efter minsta lilla uppskattning. Längtande efter att leka med maktpositioner. Aldrig stark nog att fråga utan sluddrande röst. Jag är en hardcore relationsgamer, gambler med mitt hjärta som insats. Försök, om ni orkar, se bortom berusad tillfällig lycka. Den jag rutinmässigt reducerar mig själv till varje veckoslut. Frivilligt förlorar mig i. Jag kommer som jag är och går inte fören dagen därpå. Däremellan finns timmarna jag på konstgjord väg skrattar mig igenom. Släpper hämningar och skjuter känslorna farligt nära ytan. Förkastar de som bryr sig och åtrår de andra. Jag är en katastrof, men jag andas fortfarande. Omväxlande lugnt och panikartat fort men aldrig tillräckligt för att få luft nog, kraft nog, att skrika det jag känner. Så nära gränsen att mitt kämpande att nå den puttar den ännu längre bort. Ironi. Jag vill lasta av allt det här på någon som inte bryr sig. För jag vet hur det är att vara på den sidan också. Hjälplöst se på, eller ännu värre vara delaktig men maktlös. Allt för stor obalans mellan empati och handlingsförmåga. Jag är varken martyr eller bödel men allt däremellan. Pretentiösa skriverier borde sluta nu för snart är jag där ute i världen igen, snart är jag ingen. 

måndag, december 06, 2010

Bredspektrumspecialisten jag blivit

Den narcissistiska självhataren/
Den anorektiska överätaren/
Den konflikträdda argumentstartaren/
Den osäkra non-stop-prataren

Den lojala opålitbara serie bedragaren.
Den normala tvångsintagna A-lagaren.

En bredspektrumspecialist
En natziesoladatsaltruist

onsdag, december 01, 2010

Självregenererande SMS-DNA

Jag har gjort en clean slate av min sms-historik. Varken fina uppmuntrande eller nedlåtande dömande meddelanden finns kvar att se tillbaka på under passande sinnesstämning. Inga bevis för hur det en gång var. Det som sagts och gjorts, och varför, överlämnas från minneskort till mänskligt minne att bli ännu mer förvrängt av tiden. Gamla känslor har inget att peka på i försvar när historien upprepar sig själv. Allt som finns är här och nu, vilket i och för sig blir där och då skrämmande fort. Sms-mönstret återskapar sig själv framför mina ögon utan mallar eller mönster att gå efter. Förutom kanske utkorgens återupprepande. Men för mig saknas kopplingen. För mig känns det mer som självregenererande SMS-DNA. Och det kanske det är.

torsdag, november 18, 2010

Wook och Valerija in ögonbryns-action

De har ingen egen blogg (än) så jag slänger upp det här! Lite vanligt herp derp en helt vanlig torsdagseftermiddag med min kära syster och Valerija som gör sig i ordning. Enjoy!

tisdag, oktober 26, 2010

Skriver i väntan på bussen

Jag kramar sista droppen ur allt och slänger aldrig ciggen förän jag kommit till blossen som bränns. När filtret blir mjukt och glödens värme närmar sig ansiktet får jag ändå separationsångest. Resecentrum är min ultimata mindfulnessplats där alla intryck för en gångs skull lugnar mig. I mörker såklart. Hur någon lyckas andas djupt i dagsljus slutar aldrig förvåna mig. För ett år sedan andades jag alltid för fort, på gränsen till hyperventilation dygnet runt. Klädde mig i ett virrvarr av trassliga tankar som fastnade i allt jag passerade för att återfinnas senare. Spridde min sjukdom, och medicin, över hela stan. Lämnade delar av den jag var lite överallt och snubblar ibland över dem fortfarande. Som hur sjukhusets egentligen smaklösa sega potatis lämnar en eftersmak av panik och stress. Och den årliga plötsliga förnimmelsen av matt-knivs-rakblad i kylig höstluft och ljudet av skinnjackor. Näsblodets järnsmak ner i halsen och prasslet av en zippåse. *Bussen är framme*

måndag, oktober 11, 2010

Har jag inte lagt upp den här än?! aka "Syster-helgen"

Mycket har hänt den senaste veckan. Jag har varit inlagd och blivit utskriven, mitt liv har rasat och ändå klättrar jag envist upp till nya platåer i livet. Baseline: Jag överlever.

Så den här vloggen är lite out of date men ändå för viktig för att strunta i. Varför? För här är det inte bara jag som babblar, eller jo det är det ju, men jag har min syster bredvid mig i huset på landet vi trivs så underbart bra i. Se själv:

söndag, september 12, 2010

I all hast såhär i efterskott, lät som nån fyller år men så är det inte

Spelade in en snabb vlogg igår innan det bar iväg på äventyr med vännerna!

 
  • src="http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=52527"